Äntligen Pilgrimsloppet 2017

Dagen D!

Då var det alltså dags för själva målet med hela min rullskidsresa som pågått i nästan ett år: Pilgrimsloppet! Nu var det upp till bevis om mina rullskidspass, teknikträningar, uppförsbacksklättrande och lågpulslöpande gett effekt. 

Kvällen innan loppet skulle jag ljuga om jag sade att jag inte var nervös. Någon tävlingsmänniska är jag ju inte, men att ha som mål att (för det första) komma förbi själva mållinjen och sedan på en rimlig tid känns som en vinst i sig. Väl uppe på morgonkvisten laddades det med havredryck, te och banan. När jag blir nervös är det inte helt lätt att äta, men vikten av ett ordentligt mål mat inför ett lopp kan inte underskattas.

Dagens lopp-outfit bjöd på underställ, överdragsbyxor, funktionströja och träningsjacka. Hade även pulsbältet på plats samt vätskebältet med vattenflaskor och några dextrosol vid behov. På huvudet hade jag en tunnare mössa och ett par glasögon. Vädret för dagen svar inte strålande tyvärr, så det är bättre att ta på sig mer kläder för att se kunna ta av dem vid behov.

Väl på plats vid start var det mycket folk och längdskidåkare som värmde upp och testade vallan. Man kan lätt känna sig lite malplacerad bland dessa (till synes) proffs på skidor, men man ska inte låta skenet bedra. Det var en bred blandning av teknik på åkarna och efter att ha spanat in motståndet ett tag kändes det inte lika läskigt längre.

Jag och mitt alldeles egna team på väg till start

Nummerlapp på!

Jag tog på mig mina längdskidor och testade underlaget för att se hur det kändes, jag hade bra fäste och lagom glid, och kroppen kändes pigg och redo för start! Min plan var att starta ganska långt bak i fältet för att ge plats åt de som drar iväg snabbt i början. Själv tänkte jag starta relativt behärskat för att sedan ha energi kvar hela loppet. Hellre åka om folk än att bli omåkt är mitt måtto :)

5 minuter innan start tog jag position och inväntade startskott. Åkarna omkring mig var allt ifrån motionärer, proffs, familjer och vänner. Många hade roligt och peppade varandra, och det kändes som en härlig familjefest mitt i allt.

När startskottet gick började fältet snabbt att röra på sig, publiken tjoade och jag följde med i tempot. Snabbt började den främre delen av startfältet försvinna och det blev tydligt vilka som höll tempo och de som redan började få problem. En åkare ramlade redan i första kurvan, vilken jag med nöd och näppe lyckades undvika att falla över. Andra verkade ha startat för hårt och såg redan ut att ha muskelkramp. Jag kände mig dock väldigt stabil och bra, och fortsatta i samma tempo de första kilometrarna.

Långsamt började lutningen stiga, terrängen gick från skogsmiljö till öppet fjäll, och fältet var nu mycket utspritt. Jag höll koll på åkarna omkring mig och satte kurs på de som jag såg närmast framför mig. De hade uppenbart bättre glid än mig, men i uppförsbackarna tog jag igen med råge. Hittills hade jag mestadels åkt diagonalt, men jag hoppades att jag skulle kunna växla till stakning för att låta kroppen variera rörelserna.

Min plan att komma ikapp folk istället för att bli omåkt gick bra, och jag kände mig fortsatt stark vid enmilsmarkeringen. Jag höll frekvent koll på pulsklockan och räknade ut att jag nog skulle hinna i mål på uttänkt tid, men då gäller det också att orka samma tempo hela vägen igenom. 

Spåren var bra och inte alltför uppkörda, jag försökte hålla mig på ett och samma men bytte vid behov inför kurvor. Upp på fjället fortsatte det och snöskotrarna åkte längs med fältet för att hålla koll på läget. Misstänkte att de första redan börjar gå i mål, och att fokusen låg på täten såklart.

Utsikten var mycket vacker och jag fick tvinga mig själv att titta upp över vyerna och njuta. Solen var ännu inte framme men jag var ändå lagom varm i kroppen. Kilometeranvisningarna fortsatte komma en efter en och ibland kändes det som att tiden flög iväg när jag tittade på klockan. Jag började bli rätt törstig och drack första flaskan strax efter milen, sen delade jag upp dem på avståndet som var kvar. Jag misstänkte även att vätskestationen inte var så långt bort, då skulle jag även få i mig lite extra energi i form av lite sportdryck.

Efter ett väldigt långt och blåsigt flackt parti mitt uppe på fjället (som var den högsta punkten av loppet) stod vätskestationen placerad. Några hade stannat för att andas lite, men jag hade ingen tid att förlora. Jag fick mig en slurk och åkte förbi några jag haft siktet inställt på ett tag. Dock var det en åkare som jag kom ifatt och som direkt lade sig i mina bakhasor. Och jag som hatar att bli jagad! Försökte åka ifrån honom, men han gav sig inte! Det var såklart ett taktiskt drag av honom, och tyvärr gick hans plan inte riktigt i mål eftersom jag tillslut lyckades skaka av mig honom. Det började nu gå nedför igen och äntligen kunde jag stå i fartposition och vila armarna. Benen skrek lite grann i de långa nedförsbackarna, men jag lyckades ändå hålla ut. Fick i mig en dextrosol som kickade igång energin ytterligare. Dock kände jag nu mer och mer av ansträngningen och i en väldigt snäv nedförsbacke/kurva råkade jag vurpa och hamnade på knäna i snön. Kastade mig upp väldigt fort för att se efter så att jag inte låg i vägen för någon eller skulle bli på-åkt. Som tur var såg jag inte en själ, då det var bara att borsta av snön och kämpa vidare. 

Förbi 25-kilometersmarkeringen började jag känna hopp om att faktiskt gå i mål och att jag nu bara hade en liten bit kvar. Efter nedförsbackarna kom man in i skogen igen och efter det en hel del mindre uppförsbackar. Jag hade som sagt bra fäste och kom ifatt ytterligare någon åkare. Jag började känna mig rejält sliten och trött i kroppen, och armar och ben gick på autopilot. Jag kände ändå att tekniken var där och att bara jag höll mig till den så skulle jag inte tappa allt för mycket tid eller kraft.

Dags för start!

Prisutdelning

När det bara återstod 3 km började det luta uppför mest hela tiden, jag kämpade på, tänkte på att andas ordentligt, och tänka framåt framåt framåt. Jag kunde höra speakern vid mål och ljudet av folk uppe i området. Jag såg en åkare lite högre upp i backen och tog mina sista krafter till att ta mig förbi honom som en liten morot innan mål. Bredvid spåret satt det familjer och grillade och barn som stod vid spåret och höll ut händerna för en high-five, vilket jag såklart besvarade, om än halvhjärtat.

Tillslut skymtade jag äntligen målområdet och samlade mina allra sista krafter för en snygg målgång. Dock var det en lite lurig kurva förbi målet, men höll mig på benen och kom sedan ensam i målet ovanför backen. Blev bemött av hejarop och lite applåder, och det kändes så otroligt skönt att jag fixade det! Kom in i mål på 3 h, och även om det inte var den snabbaste tiden eller perfekt genomfört så är jag så himla glad och stolt att jag vågade och faktiskt lyckades! För ett år sen hade jag knappt stått på ett par längdskidor, för att inte tala om rullskidor! Och att jag nu genomfört ett längdskidslopp och kommit i mål är för mig en bragd bara i sig! 
Som bonus kom jag med i utlottning bland tävlande åkare och vann ett par fina solglasögon. Den finaste vinsten var dock känslan, så obeskrivligt skön den var! 

Efter målgången fick jag sätta mig ned, dricka vatten, äta korv och pusta ut. Fick många klappar och kramar och stöttning av Ida och familj på plats. Sen bar det av hemåt för påskmiddag och välförtjänt bastubadning. 

Pustar ut efter målgång

Väl hemma gick jag igenom pulsklockan och hur pulsen legat under loppet. Jag hade haft en maxpuls på kring 180, men ändå legat stabilt mestadels av tiden. Rullskidsträningen hade definitivt gett resultat, tror inte jag på långa vägar hade vare sig orkat med ett 3 milslopp eller hållt mig på en sån stabil puls genom nästan hela loppet utan rullskidspassen. Enligt Ida hade jag haft en bra teknik ända in i mål och det måste ändå betyda att rullskidorna verkligen gjort sitt jobb teknikmässigt också! Det är så oförlåtande att inte åka tekniskt rätt på rullskidor, vilket gör att man verkligen måste skärpa sig och åka på korrekt sätt- annars druttar man i asfalten.

När jag nu ser tillbaka på min resa så kan jag säga att alla mina förväntningar överträffats. Inte bara har jag fått mitt livs upplevelse, jag har även upptäckt en ny sport i vardagen som jag kommer ha med mig livet ut, varmt som kallt väder! Ett definitivt bra komplement till löpning, cykling och gymbesök. Helt enkelt en träning för hela kroppen och knoppen (och miljövänlig dessutom). 

Jag skulle rekommendera varenda människa att prova på rullskidor och se vad denna träning kan göra! Sätt upp ett mål till vintern, sommaren eller hösten, våga fråga, våga prova och ge dig själv en chans! 

Det bästa med resan är att den inte är slut än, nu har jag ju en tid att jämföra med - och vem vet, en vacker dag kanske jag går över mållinjen i Mora! 

Tack för denna tiden, det har varit ett sant (och svettigt) nöje! 

//Mia

Firande med champagne!

Rullskidcenters tack till Mia

Vi vill börja med att gratulera Mia till en mycket fin prestation! Vi är väldigt stolta över hur du har genomfört denna resa.

Ett stort tack för att vi har fått följa dig från rullskidtestet den där soliga dagen för snart ett år sedan och hela vägen i mål i Lofsdalen!

Lycka till med framtidens rullskidåkning! Och vi håller tummarna för att vi någon gång kanske får följa med på en resa mellan Sälen och Mora :)

Hälsningar 
Patrik, Ida och Lars

Föregående inlägg

Förberedelser inför loppet